Stjärnor och avsked..

Jag har sagt hejdå till Felicia (Flis), det var oerhört jobbigt. Inte bara till henne, utan till Wilhelmina, Alva (som är som min lillasyster), Helen och Fredrik. Stackars Helen mådde inte bra så vi kunde inte kramas hejdå :( !

Jag och Flis har gått runt i området, säkert en kilometer eller två, och bara pratat om livet i Sverige och vänner...

Det är nästan pinsamt, men jag är riktigt nervös för att komma hem. Tänk om jag inte blir accepterad i klassen. Tänk om mina gamla vänner redan har sina "grupper" och jag inte riktigt passar in. Tänk om alla tycker jag har förändrats för mycket, att jag inte är den jag var... Det är jag ju inte, förståss. Men jag hoppas att dem inte tycker att jag har förändrats till något, i deras ögon, dåligt.

Jag ser inte heller fram emot stunderna då jag, och det kommer hända kan jag lova, inte hittar rätt ord på Svenska, och får ta det på Engelska. Jag vet att jag kan mer Engelska än många i min ålder, det är naturligt, jag bor ju här! Men tänk om folk ska tro att jag skryter. Och utanpå det är jag så trött på att ofta inte hitta rätt formulering, utan jag får Svenskla så det svänger om det. Det är jobbigt. Jag kan nu, ungefär, lika mycket Engelska som Svenska. Jag märker knappt skillnaden. Jag upprepar ett citat från en film på Svenska, och inser sedan att det inte låter lika bra, för filmen var på Engelska. Det tänkte jag inte på...

Många av mina vänner i Sverige har förändrats. Men inte till något jag ser som till något sämre. Vi har mognat, vi är äldre. Mina vänner är fortfarande lika fina, tror jag i alla fall!

Jag har försökt vara noga med att skriva att jag saknar och älskar dem, vilket jag gör. Varför ska man spara på sådana komplimanger, skriva att folk är söta eller fina. Det kostar en inget, man tjänar bara så himla mycket på det. Man tas, förhoppningsvis, för en snäll och omtänksam människa. En av mina bästisar, Sreya, säger ibland: "Nora, I need to tell you something".
Jag: "What is it, Srey?"
S: "I Love You♥"
Då blir jag så glad att jag nästan grinar. Och det gör jag nästan när jag skriver detta.

Något jag på senare tid har tänkt på, är dikten:

Vänner är som stjärnor,
du ser dem inte alltid, 
men du vet att finns där ändå..


Det stämmer väl. Men speciella vänner, som skriver fina saker till mig ofta, är de starkaste stjärnorna. Eller månar och solar.
Jag har några månar och solar. Även här.
Felicia är den varmaste solen, den vackraste månen och ljusaste stjärnan. Hon har inte svikit mig någon gång på denna hösten, vad hade jag varit utan henne?
Och utan solstrålarna, månljuset och klaraste stjärnhimmlarna från Oskar hade jag inte varit jag.

I våras tyckte jag att det var tufft. Men jag fick mail nästan varje dag. Av finis stjärnan som inte slutade lysa, utan som gave a damn och brydde sig! Utan min gulaste och gladaste sol, finaste måne och coolaste stjärna Tyra hade jag inte klarat våren, i alla fall inte lika bra.

Jag har många andra fina vänner, och ni vet precis vilka ni är! För många för att rabbla upp...

Visst kan man bli ledsen av sina stjärnor med.. Ibland tar det väldigt lång tid innan dem visar upp sig och lyser för en igen. Ibland bara halvhjärtat då. Men jag behandlar folk som jag vill bli behandlad. Jag lyser när dem behöver mig. Jag hoppas att ni vet det... Jag är så lysande och stark ni bara vill att jag ska vara!

Det är något jag är ledsen för. Över de som inte har brytt sig lika mycket, mest nu på sistånde... Det har varit en brist, att inte vilja berätta allt för vem som helst, för om man är glad för något, eller något bra har hänt, och den personen ändå inte är glad för din skull, varför slösa sina ord. Då blir man bara ännu mer besviken. Även fast man vill sprida sin lycka. jag vet inte om det är avundsjuka ibland. Jag är avis ibland, men aldrig missunnsam. det är en annan sak. Tänk på allt gott personen gjort dig, och tänk att dem är värd det.

Nu har jag fått ur mig en massa som är värt att tänka på. Inte bara för mig.
Men nu ska jag gå till sängs, för att inte fälla fler tårar...
Krypa upp brevid lilla Alfred (Pa är i Kina), och glömma mina bekymmer några timmar.

Jag älskar er mina stjärnor, för ni som läser bloggen är fina stjärnor med.
Och jag älskar speciellt er som jag känner, och som har funnits för mig senaste tiden, denna hösten och allt. And have given a damn, and are happy for me!

PUSS!!♥

Jag älskar mest av allt att vara glad!